En kanal som jag tycker är fullständigt lysande är Skolväskan. Och Facebook-gruppen som skapats skänker mig mycket nöje, inspiration och glädje. Tack!!!!!

Och här en video, tipsad från just Skolväskan, som får en plats i min blogg för att den är så oerhört vacker och man kan inte låta bli att fundera kring hur fantastiskt allt egentligen är ordnat.

Så efter att fått en fantastisk RSS-tidning via Google Reader (se tidigare blogginlägg) så har jag nu skapat mig några Google Sites som verkligen fyller sin funktion. De utgör mitt alldeles egna bibliotek och där kommer jag att försöka samla och reda lite i det jag håller på med. För informationsflödet är massivt!

Slutligen skulle jag hoppas på en “Twitter-Reader” som hjälper mig att samla tweets inom vissa taggar så att de landar lika fint som i Google Reader. Kanske det redan finns? Alltså möjlighet att välja personer och #?

Kanske har jag bara inte förstått det briljanta fullt ut (och då blir jag glad för kommentarer och förklaringar!). Eller så kanske jag helt enkelt har lite andra behov och därav får inse att twitter/twittrandet kan se oerhört olika ut från person till person. Från flöde till flöde.

Även om jag inte är en aktiv twittrare så är jag en hyfsat aktiv “följare”. Jag kan se stora fördelar med twittrandet – exempelvis:

• twitterflöden från katastrofer och twitter som kan förmedla budskap till fler än vad ett exempelvis ett sms kan göra
• twitter som hash-taggas och lätt kategoriseras efter ämne
• twitter som berättar om nya blogginlägg, nya uppdateringar av webbresurser och programvaror, som visar på spännande artiklar eller pekar på nyheter inom IT-världen
• twitter som kan användas för att ställa frågor och därmed få svar. I  en stor “publik” på en gemensam arena där intresset förenar är chansen (troligen) stor att någon sitter inne med ett tips, en tanke, en idé
• twitter som en yta för reflektioner
• och självklart twitter som rent “nonsensbloggande” som är så trivsamt, dvs en kort mikrobloggsuppdatering kring var man är, vad man ska göra, hur man mår, hur vädret är – detta är ju en del av mysighetsfaktorn i mikrobloggandet!

Men – och detta är väl troligen högst subjektivt – jag kan också få en känsla av en möjlig social sfär som man tror sig vara delaktig i, fast man faktiskt inte är det! Vad jag menar är, att i exempelvis Facebook och andra nätverk så förs samtalen böljande (Ning är ett lysande exempel). Ibland sker de i det fördolda då vissa budskap inte är menade för alla. I twittervärlden är ibland svar på öppna frågor av intresse för fler – därav MÖJLIGHETEN som jag också ställer mig lite frågande till : prefixet @ (som exempelvis skapas genom en Reply eller genom att man själv märker upp en tweet där man pekar på en viss twittrare).

Prefixet @ är utomordentligt när man vill sprida ett tips, en idé, en tanke, en artikel, ett blogginlägg etc. från någon annan twittrare. Onekligen. Likaså kan ett svar som man inte vill posta som Direct Message läggas ut i flödet genom en ReTweet (vilket också används för att sprida andras twitter) eller inblandning av enbart @

Men att via prefixet @ skapa ständiga och långa interna, dock transparenta, diskussioner uppstår möjligen en förvirrande känsla av att vara part i ett samtal där man ändå inte har någon “ingång”. Diskussionen man följer kan ju ske av twittrare som inte alls följer en själv.

Jag skulle med andra ord önska att @-märkningen inte användes så frekvent vid interna dialoger/trepartssamtal etc. som inte är menade för andra att delta i. Dessa skulle, liksom i chattar, kunna ledas vidare i “twitterrum” eller ske på andra platser.

Men jag är medveten om att detta kanske är mina högst personliga fundror. Men likväl en fundra. Och jag vill verkligen poängtera att jag inte menar någon särskild twittrare! Att följa är ju frivilligt. Såklart. Jag funderar mer kring twittrandet som verktyg och hur det kan te sig.