På tal om tvitter så läste jag just ett twitter från Korlingsord: Det krävs inget mod om man vill. Viljan överträffar modet. Modet krävs då viljan inte tagit överhand.
Och jag instämmer. Och vill införa en liten tanke som jag så starkt fått erfara. Under stunder av resor eller när jag för ett tag befunnit mig på platser där jag är tämligen avskalad från intryck som inte kan härröras till den fysiska världen – då har jag hittat något inom mig själv som jag blir lika fascinerad av varje gång det händer. En inneboende kraft som bara väntar att tas i bruk. Och den styrs av viljan, inte modet.
Genom att vilja så kan vi förändra massor. Förena viljan med kreativiteten och vi kan nå hur långt som helst. Men tvekar vi det minsta så måste vi ladda den andra vägen – genom modet – men den vägen kan vara mer ostadig. “Vad modigt” säger någon när jag nu väljer att byta jobb. “Varför?”, svarar jag. “Jag vet ju vad jag vill”.
Jag valde nyligen att under en semestervistelse bryta all kontakt med det som jag vanligtvis omger mig med i den digitala världen. Inte ens mobilen fick följa med. Jag märkte att jag för första gången på länge tappade bort vilken dag det var, vilken månad och hur nästa vecka skulle se ut enligt planeringen. Det kanske kan tyckas skrämmande men det var en befrielse! Och efter en veckas tid i det som jag kallar “absolut närvaro” visste jag exakt vad jag ville. Och den viljan tar jag med mig. Och om jag för en stund tvivlar så tänker jag ta mig till nya platser där jag uppleva detta igen. För jag VILL verkligen fortsätta i min strävan efter att arbeta i ljuset av framtidens lärande. Att få in verkligheten i klassrummet. Att utvärdera olika digitala verktyg ur en lärandeaspekt. Att utmana och utmanas. Att se med respekt på vårt uppväxande släkte och visa ödmjukhet inför den värld de omges av. Få finnas i deras närhet och skapa goda förutsättningar genom en väl genomtänkt pedagogik samt genom goda möten och samtal.
Kanske har jag bara inte förstått det briljanta fullt ut (och då blir jag glad för kommentarer och förklaringar!). Eller så kanske jag helt enkelt har lite andra behov och därav får inse att twitter/twittrandet kan se oerhört olika ut från person till person. Från flöde till flöde.
Även om jag inte är en aktiv twittrare så är jag en hyfsat aktiv “följare”. Jag kan se stora fördelar med twittrandet – exempelvis:
twitterflöden från katastrofer och twitter som kan förmedla budskap till fler än vad ett exempelvis ett sms kan göra
twitter som hash-taggas och lätt kategoriseras efter ämne
twitter som berättar om nya blogginlägg, nya uppdateringar av webbresurser och programvaror, som visar på spännande artiklar eller pekar på nyheter inom IT-världen
twitter som kan användas för att ställa frågor och därmed få svar. I en stor “publik” på en gemensam arena där intresset förenar är chansen (troligen) stor att någon sitter inne med ett tips, en tanke, en idé
twitter som en yta för reflektioner
och självklart twitter som rent “nonsensbloggande” som är så trivsamt, dvs en kort mikrobloggsuppdatering kring var man är, vad man ska göra, hur man mår, hur vädret är – detta är ju en del av mysighetsfaktorn i mikrobloggandet!
Men – och detta är väl troligen högst subjektivt – jag kan också få en känsla av en möjlig social sfär som man tror sig vara delaktig i, fast man faktiskt inte är det! Vad jag menar är, att i exempelvis Facebook och andra nätverk så förs samtalen böljande (Ning är ett lysande exempel). Ibland sker de i det fördolda då vissa budskap inte är menade för alla. I twittervärlden är ibland svar på öppna frågor av intresse för fler – därav MÖJLIGHETEN som jag också ställer mig lite frågande till : prefixet @ (som exempelvis skapas genom en Reply eller genom att man själv märker upp en tweet där man pekar på en viss twittrare).
Prefixet @ är utomordentligt när man vill sprida ett tips, en idé, en tanke, en artikel, ett blogginlägg etc. från någon annan twittrare. Onekligen. Likaså kan ett svar som man inte vill posta som Direct Message läggas ut i flödet genom en ReTweet (vilket också används för att sprida andras twitter) eller inblandning av enbart @
Men att via prefixet @ skapa ständiga och långa interna, dock transparenta, diskussioner uppstår möjligen en förvirrande känsla av att vara part i ett samtal där man ändå inte har någon “ingång”. Diskussionen man följer kan ju ske av twittrare som inte alls följer en själv.
Jag skulle med andra ord önska att @-märkningen inte användes så frekvent vid interna dialoger/trepartssamtal etc. som inte är menade för andra att delta i. Dessa skulle, liksom i chattar, kunna ledas vidare i “twitterrum” eller ske på andra platser.
Men jag är medveten om att detta kanske är mina högst personliga fundror. Men likväl en fundra. Och jag vill verkligen poängtera att jag inte menar någon särskild twittrare! Att följa är ju frivilligt. Såklart. Jag funderar mer kring twittrandet som verktyg och hur det kan te sig.
Så tänker jag ibland. För det är många timmars arbete som sker i soffan framför TV:n, i sängen (!), i köket m.m. Att räkna timmar har jag slutat med. När jag arbetar med det som är min passion så är det svårt att begränsa sig. För vad är jobb, och vad är fritid? Det är inte helt enkelt att reda i när jobbet är ens hobby och stora intresse. Men jag får höra att jag “kan mycket” om IKT, om programvararor på nätet, om vad man kan göra eller vad som görs på andra platser osv. Och det beror självklart till viss del på att jag läst rena kurser som kan bockas av och generera högskolepoäng. Men – och framförallt – jag lär genom och tillsammans med andra. Mitt lärande blir till då jag får möjligheten att läsa om, testa själv, testa tillsammans, reflektera, nätverka, diskutera och finnas med i ett lärande sammanhang. Dygnet runt. När lusten faller på och möjligheten finns där (och det gör den ofta) så hittar jag mina kanaler. Och då lär jag. Att vara en lärande individ är väl en av meningarna med att vara pedagog. Men framförallt är det meningen med livet. Lust att lära – lust att leva!
Men om vi inte kan se att (eller framförallt vad och hur) våra elever lär sig även utanför det klassiska “klassrummet” så kanske det även kan vara svårt att förstå att det just är ett lärande som pågår därute på nätet – oberoende av tid och rum.
Ikväll har jag (förutom att sätta tänderna i en ny Ning – alla ser ju olika ut och har olika syften och behov!) skapat en “Editor education” för några svenska elever som i morgon ska ta över ansvaret för att editera en publik Wiki, ladda upp filmer på YouTube och lite annat smått och gott. Utbildningen kommer sedan att involvera lika många tyska elever eftersom wikin är skapad för Comeniusprojektet.
Så här ser det ut i vår gemensamma Ning idag (bland annat) – och med stor reservation för min Engelska:
är ett kärt nöje. Efter månader av plugg kombinerat med PIM-examinatortjänst, IT-koordinator för ett Comeniusprojekt, eTwinningarbete med en grupp elever i år 8 (och ett antal andra uppgifter) så byter jag nu fokus. Siktar om – och tar sats. Jag hoppade och landade på en fantastiskt spännande plats där jag tror att jag får användning av min PASSION för IT-pedagogik och Framtidens Lärande. Mer om den platsen vid annat tillfälle längre fram.
Mitt deltagande i de båda EU-projekten under hösten och fram tills nu har varit det i särklass mest spännande jag hittills gjort. Tror jag i alla fall. Svårt att välja för jag har ju en tendens att söka utmaningar Och nu verkar det som att eTwinningprojektet är på väg mot QL-utmärkelser och det är så fantastiskt roligt eftersom de jag samarbetar med är så otroligt engagerade och drivna i just IT-pedagogik. Jag bugar och bockar åt Spanien, Slovenien, Grekland, Polen, Bulgarien och Tjeckien.
Så här introducerades det Ning-nätverk jag byggt upp för Comeniusprojektet. Jag skapade även en Ning för eTwinningen och den har uppskattats mycket. De båda nätverken har för tillfället ca 60 resp. 80 medlemmar och jag har beskrivit mina slutsatser gällande den kommunikation som uppstår i ett sådant här sammanhang i rapporten “Att befolka en Ning” (skriven som en del av en lärarlyftskurs mot Göteborgs Universitet vilken jag nämnt tidigare i bloggen). Men här följer alltså en video som varit en av de filmer jag använt som intro för elever och pedagoger:
Läser nu en onlinecourse om podcasting (Learning Labs) - kunde inte låta bli
Jag får en del spännande YouTube-klipp via kursen. Det här klippet tyckte jag var riktigt coolt!
Den går en dag, det går en till – och de äventyr man kan kasta sig ut i är helt fantastiska! Bara man vågar
Jag har nu avslutat ett lästema kring Gardells “En komikers uppväxt” med åtta stycken 8:or som jag undervisar under svenska/engelska-pass (istället för tyska, spanska, franska) och eleverna har läst, lyssnat, sett filmen och läsbloggat efter varje pass. Att skapa en blogg och lära sig hur den fungerar, vad som är ok att lägga upp på nätet eller ej, hur man hanterar eventuella kommentarer, hur noga man bör vara med att rätta stavning osv. är exempel på frågor som vi diskuterat vid många tillfällen. Vi har också haft samtal utifrån de bedömningsmatriser som legat till grund för projektet och delaktigheten i den egna måluppfyllelsen har varit stor.
Samtidigt har jag nu planerna klara för nästa projekt med denna grupp, ett projekt som jag länge velat göra och nu fått en “spark i baken” då jag läser en kurs mot Göteborgs Universitet (Digital text i undervisning, lärande och kommunikation) – nämligen eTwinning!
Jag deltar nu i projektet “Top 10 favourites with EU teenager” och jag tycker det ska bli hur roligt som helst! Vi har en gemensam blogg och ett klassrum på nätet. Därtill bygger jag upp en wiki för min grupp (i Sverige) i vilken eleverna kan hitta användbara länkar till webbsidor, programvarar m.m. Verktygen vi kommer att arbeta med är många och jag trivs som fisken i vattnet
Sent igår kväll gjorde jag ytterligare något “nytt” som jag velat testa länge – jag skapade en video som visar de deltagande orterna. Jag har inte Google Earth Premium utan fick nöja mig med screencasta den och då blir det lite ryckigare. Den gör sig också bättre i den största YouTube-storleken (640*505) men den fick inte plats här i min blogg.
Och i November bär det av till Bonn för workshop kring eTwinning (podcast, TwinSpace m.m.). Det ska bli så otroligt kul!!!
Först av allt – jag har inte gått under jordens yta. Jag ligger där och lurar, läser twittrar, hämtar inspiration och fördjupar mig (när jag hinner) i diverse litteratur. Jag följer länkar, följer upp tankar och försöker få ihop min vardag. Snart väntar även en kurs på Göteborgs Universitet gällande digital text i undervisningen som jag tänkte klämma in på helger och nätter Men jag vill gärna läsa den innan jag avslutar mina distansstudier för ett tag.
Att vara pedagog och samtidigt samordna olika projekt är ett pussel som heter duga! Ekvationen går sällan ihop och under hösten satsar jag alldeles särskilt mycket på den lilla grupp jag arbetar med i svenska/engelska. På en ny skola kan tilläggas! Eftersom jag har ambitionen att fortsätta att utveckla min IT-pedagogik samt låta eleverna arbeta med relevanta, tidsenliga verktyg, lägger jag ribban högt och satsar, trots enorm avsaknad av utrustning, på projekt som innehåller digitala uppgifter. Vi har i dagarna skapat läsbloggar på Skolbloggen.se och genom att kånka på egna/privata datorer, iPod Touch-enheter samt scanna av vad som kan användas just för dagen så har det ändå fungerat!!! Inte precis så enkelt som jag skulle önska, men ändå. Vi är på gång Och jag älskar att arbeta på det här sättet. Så är det bara.
Jag har under de senaste åren arbetat med diverse Powerpoint-presentationer, Photo Stories, Poddradioprogram, Wikis, Bloggar m.m. – och har mycket mycket svårt att tänka mig något annat sätt att jobba på. Jag kommer fortsätta att kämpa för att alla pedagoger i min kommun ska få tillgång till bra utrustning och att eleverna ska få chansen att utveckla sin IT-kompetens fullt ut!
I en behovsanalys beskrev jag häromdagen det faktiska läget och började min skrivelse med att:
Många är de skolor som idag storsatsar på IT i skolan. Och det är ju egentligen inte särskilt konstigt. I filmen ”Den bärbara datorn – lika självklar som pennan?” ställs frågorna på sin spets och jag kan i ärlighetens namn inte se varför vi måste göra en så grundläggande analys kring datorns möjliga, eventuella mervärde som verktyg. Är inte svaret uppenbart då vi studerar dagens och framtidens samhälle? Visserligen skiljer det ett antal kronor mellan en hyfsad bärbar dator (som man idag får för ca 3-4000:-) och en blyertspenna, men varför görs inte samma grundliga analys för pennan frågar jag mig? Vari ligger pennans självklarhet som verktyg och den tryckta läroboken som stoff? Jag ställer frågan, det gör även många andra pedagoger och jag är helt övertygad om att en stor mängd elever frågar sig detsamma dag ut och dag in.
Jag fortsatte, tack vare er fantastiska twittrande IT-kollegor runt om i landet, med pressmeddelandet från Socialdemokraterna, med en notering om 1-1 och TÄNK OM, med en blänkare från skolverkets rapport gällande online-learning samt ett förtydligande kring hur datorn gått från en ganska ”platt” företeelse, till att idag vara en möjliggörare till ett gränslöst lärande, ett verktyg med vilket eleven kan kommunicera, skapa, ta del av, processa, samarbeta, upptäcka, producera… Möjligheterna är enorma. Datorn kan vara en fantastisk nyckel till kreativitet!
Jag gläds nu åt ännu ett reportage på Multimediabyrån, som den här gången visar mitt och Rebecca Kihlströms wikiprojekt i en 6:a på Hammarnskolan. Reportaget kan man läsa här:
Som ett barn i en godisbutik väljer jag runt bland alla mallarna på btemplates.com för att hitta en mall som kan passa min sommarblogg bra. Inspirerad av ugglemmammas tankar om att knyta ihop allt vill jag också ha något att trixa och fixa med i sommar när jag lämnar datorn hemma och kör allt via min iPhone. Och en blogg till kan ju aldrig skada, eller? Jag tänker mig en enkel dagbok i bildform som sedan kan publiceras till mina närmaste på vulkan.se Vem vet?
Jag vill även sprida vidare den önskelista som Elza Dunkelz skrev i Computer Sweden i början av juni. Jag har själv en mycket aktivt WOW-spelande tonårskille som är erkänt duktig och alltid spelar upp sina avatarer till level 80 (han kör med flera olika). Han umgås med kompisar världen över där han sitter vid datorn. Pratar ständigt engelska med killar och tjejer från Holland, England m.m. Det tar tid, detta intresse. Samtidigt vet jag ju att han sportar, tar en sväng till badet, hjälper mig att rasta hundarna eller med annat som jag ber om. Han är social, även om det även innebär att vara social på nätet vilket kan vara svårt för den oinvigde att förstå. Min WOW-spelande tonåring dräller inte på stan, har sällan inte något att göra, behöver inte fundera på varför det är så viktigt att lära sig engelska, har inte tid att surfa runt på “otäcka nätet” Han har fullt upp med alla uppdrag som ska utföras korrekt och tillsammans. Snacka om samarbete! Och ibland bjuder han in en kompis till lan. Då går det åt en del chips och cola. Nåväl – här kommer Elzas önskelista:
Först av allt skulle jag önska att vi som är vuxna respekterar barnens datoranvändande så pass mycket att vi förser dem med lämpliga verktyg: stol i rätt höjd, mus utan kula, rent och fungerande tangentbord och lämpliga program.
Att familjerna tillsammans diskuterar vilka behov som finns och hur man kan tillgodose dem på bästa och lagligaste sätt. Under våren förändrades nämligen livet ganska drastiskt för de flesta unga när fildelning blev olagligt på riktigt. I många år var fildelning lite som att gå mot röd gubbe: ”Jo, jag vet att det är olagligt, men kom igen”. Att fildela var inte bara ett sätt att spara pengar, det var lika mycket ett sätt att organisera sin kulturkonsumtion. Den yngre generationen har vuxit upp med något som de inte längre får göra och många oroar sig för att de själva eller deras föräldrar ska råka illa ut. Här är det vi vuxna som måste rycka in och hitta lösningar som alla parter kan acceptera.
Sen skulle jag önska att fler barn fick sitta i fred framför datorn i sommar. Att vi slutar tjata om att de ska gå ut i solen när vi faktiskt vet att det är farligt att exponera sig för mycket för solens strålar. Det är inte bra att till varje pris vara ute på sommaren och det är inte alla barn som har en utemiljö som liknar Bullerbyns, så det vore väl skönt om vi slutade låtsas att det är så. Att barnen så väldigt gärna vill sitta vid datorn måste betyda något. Det kan betyda att de mår bra av det och att de får vissa behov tillfredsställda av att sitta framför skärmen, även om vi inte alltid kan se vilka dessa behov är.
jag skulle också önska att fler barn hade någon vuxen som vågade ta striden och tvinga dem att stänga av datorn och gå ut i friska luften ett tag. Bara för att de verkar tycka att det är kul behöver det inte betyda att de ska sitta där hela dagarna och hela nätterna. Framför allt ska inte barn behöva ta sådana viktiga beslut själva. Det är utan tvivel väldigt jobbigt att bryta någons datorsittande, eftersom datorn är en sådant fantastiskt verktyg för att man ska kunna roa sig, kommunicera med andra och lära sig olika saker. Så det är svårt att konkurrera med en sådan underbar tingest men det är alla vuxnas ansvar att försöka. Självklart i diskussion med de unga och utan att sätta upp idiotiska regler som ”bara 20 minuter om dagen” eller ”när jag säger att du ska sluta, ska du sluta”.
Slutligen så vill jag, decembertjej, hälsa TREVLIG SOMMAR. Jag kommer att blogga mindre frekvent nu under några små veckor. Däremot har jag ett par youtubefilmer på lut så en regnig dag kanske jag drar igång lite igen. I smyg Tills dess bloggar jag på i min sommarblogg (bland annat), twittrar lite, kollar in det som händer eller inte händer på Facebook, följer spännande länkar, läser “Uppdrag skola” som landade så fint i brevlådan idag – och förmodligen gör jag en hel del annat. På återseende!
Verktygen är många för att skapa slideshows online men nästan alltid är det någon liten detalj som jag skulle vilja ha, men som inte finns. Så är det även med Slide.com, men det finns ändå tillräckligt mycket för att jag ska vilja tipsa om det. Med några få klick, och utan att logga in eller registrera sig, skapar man en slideshow som kan skickas till Facebook, twitter m.fl. eller bäddas in i en webbsida eller blogg. Nackdelen är att det bara finns autostart – jag vill själv kunna välja att starta och stoppa, men det är ju en smaksak förstås. Slide passar kanske mer för den vuxne “Facebookanvändaren” än för klassrummet. Som sagt – lite kuriosa!
Ett färdig design som jag upptäckte i efterhand och som jag tycker är lite läcker är den som kallas “Billboard”.
Äntligen är den min. Inte den allra senaste. Inte med mest minne. Men ändå MIN. Det är nästan kärlek vid första ögonkastet. Jag kollar in bra apps och har hittills fastnat för:
En massa olika informationskanaler som Västtrafik, tv.nu, Bionavigator, Eniro m.fl.
Jag läser noga igenom användarhandboken och njuter av alla små tips och trix jag lär mig. Funderar på användningsområden och inser att det finns massor man kan göra. Frihetskänslan är total.
Jag testade att geocacha idag med den inbyggda gps:en (och slapp min svårprogrammerade garmin med svartvit pytteliten skärm) och en av cacherna gick väldigt bra. Den andra låg i skog och kompassen bytte hela tiden riktning och ville inte vara med. Vi kunde ha letat lite till men regnet öste ner och växtligheten var mer än lovligt tät så vi gav upp. Nya tag snart igen!
Har du tips på bra applikationer? Skriv gärna dessa i en kommentar.
Och nu verkar det som att eTwinningprojektet är på väg mot QL-utmärkelser och det är så fantastiskt roligt eftersom de jag samarbetar med är så otroligt engagerade och drivna i just IT-pedagogik. Jag bugar och bockar åt Spanien, Slovenien, Grekland, Polen, Bulgarien och Tjeckien.
Men jag vill gärna läsa den innan jag avslutar mina distansstudier för ett tag.
Entries (RSS)
